Vila i frid Ingmar

Fåtal gånger blir jag berörd av människors bortgång, fåtal gånger ens vid närstående. Oftast lämnar bortgångar mig likgiltig eller frågvis istället för sentimental och nostalgisk. Ingmar Bergman fick mig att lära mig om filmkonsten, någon som jag sedan många år tillbaka ägnat större delar av mitt vakna liv till. Ingmar var kanske för många i min egen ålder någon "gammal gubbe" som regiserade tråkiga svartvita filmer på stenåldern. För mig är Bergman Sveriges vid sidan av Strindberg Sveriges största konstnär någonsin. Få gånger lämnas man berörd av film, vid samtliga tillfällen jag beskådat ett verk av Bergman har jag berörts av en ärlighet, bitterhet och frågsamhet. En frågsamhet som inte vill ha svar utan som tas upp som material för en fråga och tillförsikt för livet. Tack för allt Bergman. Vila i frid.

___

Nu på sommaren när man har tid att titta igenom serier som man missat eller som man av olika anledningar vill se igen så ter sig smått jobbigt då jag verkligen känner mig tvingad att se allt jag missat eller vill se om. Än så länge har jag tagit mig, förtvivlat nog, sex säsonger av Sopranos (13 avsnitt i varje säsong med undantag av sista säsongen där det är 21 avsnitt, alla avsnitt ca. 1 h), en säsong OZ och en säsong av The Shield. Och vad ska man säga, tre mästerliga serier som rör samma typ av människor, sociopater. Och då kan man undra sig, tycker jag om romantiseringen av män med avtrubbad känslor eller känner jag igen mig? Behöver jag uppsöka BUP? Eller ta mig direkt och skriva in mig på hispan? Aja, det är ni i omgivningen som förhoppningsvis kommer lida, inte jag!

Som dem flesta förstår så kan alla människor döda, av ett eller olika skäl. Jag vet i alla fall att jag skulle kunna knäppa en jävel, eller varför inte citera dessa serier, "I can wack a guy".

Dömd kannibal: "You really eat and drink Christ's flesh and blood?
Fängelse präst: "Yes"
Dömd kannibal: "You see how can I not like religion like that"