En bra tid ...

Efter en tid kantad av dåligt humör och tunga motgångar i det mesta har jag återfått lite av den goda tillvaron jag brukar befinna mig i. Mitt välbefinnande består av diverse trevliga händelser.
Den nasalt talande Leijonborg avgår eftersom större delen av hans parti inte tycker om honom, Leijonborg säger att han har full förståelse för det här och ska nu spendera långa stunder på röda linjen för att ta på barn.
Chelsea och AIK vinner båda med 1-0 över rivaler och chelsea lämnar verkligen styrkebesked! Liverpool fick sig en redig omgång i hur fotboll ska spelas i första halvlek. Chelsea förtjänade 2-0 då liverpool aldrig var riktigt nära. Som någon skribent i aftonbladet skrev; "Rafa Benítez log efteråt, skämtade och pratade om en vändning. Men han vet. Om det här varit ett annat spel än fotboll hade läget nu varit sådant att José Mourinho kunnat luta sig framåt och viska: 'Schack, herr Benítez …”
Fick gladeligen besked om att jag antagligen får jobba på Sjukhuset i sommar. Jag var lyckligt lottad då det var 72 (eller 78 eller något sådant) sökande och varav det fanns platser för 9. Sedan hittade jag en borttappad Bob Marley skiva med spår som; Burning and Looting. Nu saknades det bara ett par kalla så nöjer jag mig. Javisst, fick tillbaka ett geografiarbete jag lagt ner si så där 3 timmar på idag. Fick bra omdöme men det fick inte Marcus som jag gjorde arbetet med (som säkerligen lagt ner mycket mer tid än mig), han fick skriva om en hel del. Total jävla EUFORI! Skadeglädje är den bästa glädjen!

5 skönaste låtarna som går nu;
1. Bob Marley - Burning and Looting (The Roots remix)
2. The Ethiopians - Obeah book
3. The Skatalites - Bridge View
4. The Concretes - Sunbeam
5. Bob Marley & The wailers - Mr.Brown

Hurra.

Champagne, ostron.
Frossa och njut,
snart borgare,
är din saga slut.

Leijonborg avgår, det gör oss alla glada. Men till skillnad från folkpartister vill vi alltid att dem alla ska avgå, snabbt innan revolutionen kommer. Annars slipper dem inte lätt undan, SKONA INGEN

Vi slåss till den slutliga segern!

Banksy x2

"If you feel dirty, insignificant and unloved then rats are a good role model. They exist without permission, they have no respect for the hierarchy of society and they have sex fifty times a day." - Banksy

Banksy

Gängfilmer

Det brukar varje år komma ut någon eller några gängfilmer. Allt som oftast är det ren smörja och ett rent försök att komma åt ungdomars deg. Filmerna har oftast sensmoralen "crime-don't-pay". Men i nio av tio fall så avskräcker det lika mycket från våld som Nalle Puh i Sjumilaskogen. Istället för bra skådespeleri satsas det på att göra filmen till ett onlinermaraton som ingen cineast orkar sig igenom utan att må dåligt. Det finns ett fåtal filmer som verkligen lyckas med att bygga filmen på tuffa onliners. Då tänker jag såklart osökt på »Storstadshamn« med en ung, ofattbart cool Marlon Brando som tar oss med på ett riktigt onlinerknull. Nuförtiden blir man delaktig allt som oftast i en äcklig onlinervåldtäckt och du vill bara springa och gömma dig så krypande pinsamt det är. Istället för att avskräcka från våldet och gatan så vill var och varannan snorunge fixa en Glock och knäppa grannen och ta hans pengar igenom en drive-by i villaimperiumets stillsamhet. På senare år efter det tidiga 90-talets amerikanska ghettofilmer har det satsats på Huliganfilmer där den brittiska Casualkulturen ska skildras. I »Greenstreet Hooligans« får man se Elijah Wood(!) som lär sig att stå upp för sig själv och sina polare (ja, det går ut på det. Coolt va?) när dem ska slåss mot rivalerna som håller på andra klubbar runt om i landet. Och är det här avskräckande? Igenom den filmen och »Football factory« har istället en förkärlek för huliganism blossat upp. Men avskräcker någon gängfilm egentligen gemene man från våld, droger och kriminalitet? Inte direkt, men när filmerna är bra lämnar dem en funderande och inte sökande. Men varför ska man titta på meningen men filmerna? Varför inte döma filmerna efter upplevelsen som alla andra filmer? Fine. Att sitta och titta på "huliganfilmerna" tar mig egentligen ingenstans, man lämnas på samma ställe som man startade och egentligen händer ingenting. Man tar sig från punkt 0 till punkt 0,01 på en tusengradig skala. Det hakar upp sig på rivaliteten och inte på meningen med rivaliteten? Inte "Är det värt det"? Istället grundas allt i något slags intresse för våldet och inte i funktionen. Men det måste väl finnas bra gängfilmer? Jo, visst finns det det.

Gängfilmer kan vara riktigt jävla bra, det är sant. Oftast är det filmer man inte tittar på som gängfilmer. Eller som hellre tittar på konsekvenserna av våldet. Stanley Kubrick gör det i »A Clockwork Orange«, där man inte förstår varför han gör det. Att meningslöst våld får konsekvenser. Att allt skit du gjort kommer tillbaka på dig. Filmer som »Menace II Society« tar dig med på samma transportsträcka men kommer inte upp på Stanley Kubricks nivå i bildspråk och manus. Francis Ford Coppola skildrar våldet i en Amerikansk stad på 50-talet mellan dem rika ungdomarna och förorters fattiga ungdomar i »The Outsiders«. Där lämnas du berörd av att dem fattiga ungdomarna inte har något annat att välja på, dels av grupptryck och även av att satt sig själva ofrivilligt i skiten. I »Blood in Blood Out« skildras tre bröders öde och där dem alla på något sätt är länkade till kriminaliteten. Dem kan inte springa i från den, den finns alltid där bland dem. Men på vilken sida ska dem stå av den?


Så om jag skulle ge min syn på när en gängfilm är bra behöver det inte bli en lång förklaring. Gängfilmer behöver bara göra dig en sak. Ställa dig frågor som du får ha ditt eget svar på. Du behöver inte lämnas illa berörd. Den kan lika gärna lämna dig glad (skadeglädje är den bästa glädjen, inte sant?). Dem bästa gängfilmerna är inte alltid renodlade gängfilmer utan tittar även in i andra sociala frågor och dilemman.

Kuriosa: »The Outsiders« var Matt Dillons genombrott. Det finns en parodi på »Menace II Society« och »Boyz n the Hood« som heter »Ghetto Blaster«. Att Tupac Shakur egentligen skulle spela en roll i »Menace II Society« men hamnade i handgemäng med regisören.

Jag älskar cyberpunken

Vilken var den första cyberpunkfilmen? Vilken är den bästa? Alphaville, Alphaville! Jean-Luc Godard you're the man!

Gnaget, Chelsea und övrigt.

Det är skönt att allt är igång. Det är skönt att man äntligen är nykter. Det är skönt att när det ena laget för spö att åtminstone det andra vinner.

Premiären
Tippade resultatet 1-1 innan matchen på t-banan. Blev 0-1, allt var upplagt för ett antiklimax och så blev det. Känner mig inte så oerhört besviken faktiskt på resultatet om ärlighet ska åtnjutas. Vad jag är mer besviken på är alla jävla fjortisar som går på matcherna bara för att dricka ajax-bira och spana på motsatta könet. Inte för att se gnaget. Varför står man på norra när man inte sjunger? Vafan, TA I!
Det var ett mediokert AIK som marscherade in på Råsunda utan att leverera eller spela efter spelidén som byggts upp under Norling & Nebo. Men en premiär är alltid en premiär. Tillskillnad från annan media tycker jag inte Dulee var en av dem bättre i gnaget, tvärtom, tyckte han var totalt osynlig. Det är han som ska föra spelet då han är den mest passningskicklige och tekniska. Tror dock jag hittat en favorit i gnaget, Bernt "Mördarblicken" Hulsker. Vilket hjärta, vilken kraft och vilken kämpe!
Kort och gott, det är skönt att det är igång!

Chelsea vidare
Chelsea är vidare i Champions League och det känns tammefan underbart. Essiens mål, ORGASM. Farsan såg likblek ut när jag gormade i soffan. Matchen började dock mardrömsliknande och jag trodde faktiskt det skulle gå åt helvete när jag analyserade matchen sittandes på skithuset. Men icke! Vilket maskineri vi är. Bara malde och malde som vanligt. Till och med Bo "Köttnacken" Pettersson berömde Ballack som med Sheva brukar vara den eviga slagpåsen av viasats "experter". Jävla fittor, ursäkta språket. Men om jag fick tillfället att likvidera dem hade endast Kung Johan Mjällby kommit undan med livet i behåll. Men det lämnar vi därhän. The Blues visar hjärta återigen och The Special One kommer återigen med vältagna och smått genialiska taktiska förändringar vid underläge. Alla var på top i andra halvlek. Bring on the fools!

Övrigt: Tror jag tittat på dem flesta "Dogma 95"-filmerna nu. Om ni inte sett »Idioterne« och »Festen« se dem snart möjligt. Underbara danska klassfilmer. Danskfilm har under dem senaste femton åren varit så mycket bättre än svensk att det är skamligt. Vad har Sverige haft dem senaste åren? En och annan rulle av Moodysson och någon enstaka independent film? När Danmark får fram Pusherfilmerna, Lars von Trier, Susanne Brier och så mycket mer. Vad har vi och skryta med? Kjell Sundvalls skitiga äckliga jävla Beckfilmer? Vi har inte haft något direkt nämnvärt sedan Ingemar Bergman, Roy Andersson och Bo Widerberg var produktiva? Som sagt, några enstaka filmer. Istället produceras en enorm mängd Kärlekskomedier! Vem kommer ihåg dem? Var finns den konstnärliga glöden? "Nej, men det är ju inte bara kärlekskomedier". OK! Vi får fram en jävla stor mängd kriminalare med dubbade tyskar istället? "Men det är inte endast Beckfilmer". Nej just det, det görs 4 olika jävla evighetsserier som är samma tjafs. Van Veeteren, Wallander eller vad heter all skit? Om en film som Ondskan ska vara det bästa vi producerar på ett år då vet i fan.


"If I ever run into any of you bums on a street corner, just let's pretend we've never met before." Ur »Stalag 17«.

I feel fuckin' Trainspotting.

"I'll give him an offer he can not refuse." Det känns som det just nu faktiskt. Jag har oerhört svårt att säga nej till alkohol. Ja det är sant, det är söndag och jag ska ta några öl idag igen. Har förtärt alkohol torsdag, fredag och nu söndag. Dessvärre är det fotboll imorgon också, dvs mer öl. Mina levervärden skulle nog inte Dr.Svensson kalla för hälsosamma för en artonårig pojke som mig. Men det rör mig inte direkt ryggen, det är nog mer en smekning över mitt könsorgan. Rätt behagligt finner jag mit liv just nu. Fotboll, fest, musik, öl och fotboll. fuckin love it! Känner mig lite som Renton i »Trainspotting«, "Who needs reasons when you've got heroin?". Så känner jag, men att det handlar om alkohol. Varför ska jag bry mig om en massa skit just nu?
Dock så vet jag att när jag imorgon vaknar med en baksmälla och ska ta till ölen igen att ångesten kommer krypande igen och det är bara hoppas att man får tag i ölen innan ångesten tar en med på en emotionell snedtrip till helvetet. Så helt plötsligt ser man att det inte är någon jävla eufori men tar del av, utan bara ett svart surrealistiskt jävla samhällsförfall. Men jag vill inte känna mig som er vanliga dödliga idag. Jag är pro-dekadensen personifierad. Om det här verkade luddigt så kan jag citera dem första raderna ur »Trainspotting« ....

"Choose Life. Choose a job. Choose a career. Choose a family. Choose a fucking big television, choose washing machines, cars, compact disc players and electrical tin openers. Choose good health, low cholesterol, and dental insurance. Choose fixed interest mortgage repayments. Choose a starter home. Choose your friends. Choose leisurewear and matching luggage. Choose a three-piece suite on hire purchase in a range of fucking fabrics. Choose DIY and wondering who the fuck you are on Sunday night. Choose sitting on that couch watching mind-numbing, spirit-crushing game shows, stuffing fucking junk food into your mouth. Choose rotting away at the end of it all, pissing your last in a miserable home, nothing more than an embarrassment to the selfish, fucked up brats you spawned to replace yourselves. Choose your future. Choose life... But why would I want to do a thing like that? I chose not to choose life. I chose somethin' else. And the reasons? There are no reasons. Who needs reasons when you've got heroin? "

AIK

"Fotboll är den lille fattige mannens känsla,
av att vara vinnare i ett liv som han vet att han redan har förlorat."

Svensk planering.

Med tanke på svenskars förmåga att alltid planera sin fritid i detalj har jag försökt tänka ut något jag tänker göra och när under det stundande påsklovet, och det kväver mig. Det enda som är planerat är premiären (dvs. AIK - Kalmar FF på Råsunda) på måndag. Blir ett jävla drag på norra stå! Hoppas på ett guld i år, annars är det en besvikelse. Sedan under lovet ska jag titta på minst 15 filmer. Jag kommer nog även anförtro mig för flaskan imorgon och även på måndag. Den får guida mig igenom dem två dagarna till sinnesro och gapande. Härlig paradox va? Men ack så sann.

Såg på reprisen av dokument inifrån där dem granskade kokainet på nattklubbarna runt Stureplan. Vad hade dem räknat med undrar jag? Nu är det liksom bara bevisat. Det var ju dock inte så djupt gående. Dem pratade med olika personer med anknytning till Stureplan om deras "motstånd" till kokain. Även några personer som varit beroende av drogen och forskande personer runt om kring narkotika och i allmänhet och kokain i synnerhet stog i rampljuset. Även några läkare, kriminologer, föreläsare och andra akademiker intervjuades. Men dem intressanta intervjuobjekten var folk runt Stureplan som hängde på krogen som brukar eller har brukat drogen. Dock så var deras röster förvrängda och dem filmades i bara belysning bakom dem. Och vad gav det här? Jo, drogen kommer bli mer populär när ingen pratar direkt mycket skit om den, utan glamourifierar drogen till den milda grad att man vill spy. Även när jag inte hyser något större agg mot droger, då det inte intreserar mig politiskt.

Men drogfilmer är väldigt trevligt ibland. Oftast lyckas det när man inte finner någon sympati för missbrukarna utan att det istället är roligt. Men ibland kan regissörer verkligen lyckas få det gripande.
Ett sånt exempel är »The Panic in Needle park«. På det mer humoristiska planet kan jag rekommendera »Fear and loathing in Las Vegas« där man finner Johnny Depp och Benicio Del Toro i huvudrollerna. Men en personlig favorit är »Trainspotting« med Ewan McGregor (Star Wars Episode II) i rollen som den oerhört karismatiske och heroinmissbrukande Renton. Även boken som är skriven av Irvine Welsh är totalt underbar!
Finns även helt OK filmer som »Requeim for a Dream«. Även dokumentärer som skildrar ämnet kan gå hem och då tänker jag i synnerhet på Stefan Jarls dokumentär om Kenta och Stoffe som igenom denna film blev Sveriges kändaste sprutnarkomaner. Och dokumentären för dem som inte vet heter »Dom kallar oss mods«.

Ack.

Nog kan jag må vara negativ, destruktiv, dekadent, aggressiv, fientlig, hotfull, fördomsfull... Som ni ser är det en evighet "superlativ". Men sällan är det av medvetenhet eller för att jag saknar självinsikt. Helt enkelt får folk ta mig som jag är, jag är ingen "hurtbulle". Nej, men ibland är min kritik och fientlighet befogad. Om ni frågar mig är det faktiskt i princip alltid så. För ett exempel upprör jag mig utav att någon av "spit"-klasserna på skolan har haft ett projektarbete om slakten av boskapsdjur i Sverige. Det är inte slakten eller bilderna på upphängda djur jag ser som upprörande utan det att intervjuerna och ariklarna är vinklade på ett vegetariskt vis. "Slakten är ohuman" stoltserar och avsaknaden av en intelligent analys kvarstår. Djuren hängs upp, flås och styckas så blodet rinner längs det kaklade och sjukhussterlit vita golvet i slakteriet. Men en sak kvarstår, DJUREN ÄR JU FÖR FAN DÖDA. Dem dödas snabbt, enkelt och i 99% av fallen smärtfritt. Var ligger då problemet? Ska vi äta dem med skinnet på? Jag vill då inte ha en seg skinnbit som kotlett till festmåltiden som kan beskrivas som insidan av en tennisboll till smak. I alla dessa skoluppgifter framstår det faktiskt som att allmänheten skadas och vi är då tammefan medbrottslingar som köper kött. Det vill säga att det framställs i vegetarian/veganperspektiv. Och det äckligaste är att vi köttätare (T-Rex, raptorer och homosapiens sapiens) "då inte har några argument eller belägg för att förtära kött! Även dem är liv". Jo, du! Jag tycker det är gott, trevligt och nyttigt. Men du med brist på alla jävla ämnen i kroppen kanske bör vara tyst. Va ni vegetarianer, veganer. Men hoppa inte på mig. Är det verkligen en sådan börda att vara objektiv när man ändå ska göra ett skolarbete där man vill redovisa fakta. Svart på vitt. Och att det skulle vara ohumant, se ordet; humant.

Sedan finns det ju fler arbeten som ställs upp som är något "TV3"-plagiat, ett dåligt försök att vara Aschberg. Då har man inte lyckas, för Aschberg är rännstensjournalisternas mästare och guru. Jag antar att hela arbetet om slakten i Sverige började med samtal efter första lektionen; Du jag såg på insider igår .....

Smakprov

För er som tidigare inte hade hört dessa artister nedan, eller vill höra ett smakprov:

Murcof:
http://www.youtube.com/watch?v=74spJD2oEPg
Khonnor:
http://www.youtube.com/watch?v=EHy2BVWB1VU
Efterklang:
http://www.youtube.com/watch?v=Cj_dof8AlDM
The Avalanches:
http://www.youtube.com/watch?v=U8BWBn26bX0

Tyvärr så kunde jag inte hitta något musikvideo exempel på Hypo.

Electronica, wunderbart.

Album, och så finns det album. Electronica, beats, alternative, mix-tapes, progressive, art-of-noice, Ja(!), kärt barn har många namn som klyschan lyder. Varför inte äta lite listor när man ändå håller på, hatkärleken lever vidare för listor, men dem dyker upp som min åsikt.

1. Khonnor - Handwriting
Skrovlig, ljuvlig musik med en lättsam röst som blandas med äckligt bra texter som fastnar på näthinnan. Khonnor, för dem som följde musikbyråns extra program för några år sedan är en märklig människa. Han flyttade från en liten byhåla i USA där han levde och sa att han plugga när han egentligen ägnade sig åt detta album. Det är mannen som ville ha rosa bröst på sin gravsten och som kom tillbaka till sina föräldrar för att sno lillebrorsans Xbox. Underbar kuriosa!
"Jesus won't you hold me fourteen hours ago?"


2. The Avalanches - Since I left you
Klang, beats blandas med pop och electronica. Låten »Since i left you« är även ledmotivet till nuvarande filmkrönikan. Tråkigt nog uppfyller inte nuvarande filmkrönikan samma klass. Bästa spåret är »Frontier Psychiatrist« med ljuvliga textslingor i klassiska hiphop-beats och vanliga trumkomp. Detta är mer hiphopigt och soul utan några direkt "vocals" eller för den delen "lyrics". »Så ska det låta!« kan äta exkrementer när man lyssnar på det här. Detta är musikaliskt ovärderligt i synnerhet när Peter Harrysson pratar med sin mamma för våra skattepengar.


3. Efterklang - Tripper
-Dansk-jävlar!- skrek Ernst-Hugo Järegård i Lars Von Triers underbara serie »Riket« som vissa kanske glömt bort, det hade jag med tills jag hörde »Monopolist« på detta mästerliga album från '04. Dem enda bilderna jag fick upp i huvudet när jag hörde låten var Ernst. Det inte Ernst "kirsch-what-the-fuck-is-the-name" precis man såg framför sig sågandes på ett evighetsbygge för rikskapitalisterna och kåta medelålderstanter direkt. Nej, här har vi electronicans absoluta symfoni som besparar dig dem tankegångarna och bara ger dig gräddan av musiken.


4. Hypo - Random Veneziano
Random Veneziano är egentligen något slags ljudexperiment. Som rysk film var under sovjetunionstiden. Ett experiment som lyckas, som sätter sig på näthinnan, bara att det här är en paradox till dem ryska filmerna, då tänker jag mestadels på ­ ­­»Idi i Smotri«, det är ljuvligt och inte avskräckande. Detta är en positiv balans men ändå provocerande, för många är detta kanske för mycket. Men för mig mästerliga slingor musik. Med låttitlar som »Porn Potato« och »Mambotutu« går det helt enkelt inte att misslyckas om man är från Frankrike.


5. Murcof - Martes
Murcof, tillskillnad från Hypo eller Efterklang är ingen experimentiell eller provokativ musik. Det är mest som en tickande bomb utan klimax. Eller låt mig säga som så. Det kommer inte ens till själva produktionen av bomben. Det enda som finns är ett tickande, som klick eller pip i lugn takt och några dystra pinotangenters klang. »Dagensskiva« kallade albumet "Egensinnig vacker ödslig techno". Det är just vad det är. Jävligt Ödsligt. Du står och bara tittar och låter allt passera i revy. Electronica upprepas inte. Det är en resa. Murcof gör ord för namnet.


Fotnot: Titta upp och lyssna igenom dessa album innan ni besparar mig påhopp och förtal om saker ni inte hört eller sett. Jag tar absolut inte för givet att ni inte hört dessa album, men jag antar att ni inte gjort det.

Gammal skräpig novell.

Magsjuk lär man bli om man äter sådana där äckliga korvar på Shell. Dem ligger på ett par valsar och steks röda som svennar på Mallorcasemester i en fond av gonorré och Creutz-Feldts Jacob och en miljard mikrooganismer och så kastar acnepraktikanten upp dem på en pappform med någon jävla räksallad som ser ut som lite friserat slaktavfall eller torkad smegma. Och så heter korvarna Driversdog och cheesedog tror jag. Drivers... vad ska man söka sig till då med tankarna. Skuffen på en Scania FL10:a? Bland porrblaskor och gamla hudavlagringar samt en insmugglad hundvalp? Och cheesedog? Osthund Ostkorv. Nej fy fan, jävla äckel. Och så går man in på Shell för att köpa folköl innan matchen och där står halva byggsektion Sörmland och kalasar på skiten som mustaschtanten tillrett. Härlig lunch, länge leve magsjukan. Ett fyrfaldigt leve.
Egentligen, vilka äter här lunch anno 2007? Och dessutom på en lördag. Även då inte jag egentligen ska ta mig privilegiet att uttala mig. Här är jag klockan tolv och köper folköl. Det är bara alkoholister och fotbollssupportrar som kan knipsa en folk-johan klockan 13:00. Jag tillhör dock den sista nämnda sammhällsgenren. Det slog mig att det rör mig faktiskt inte ryggen just nu. Jag så enormt förväntansfull inför den snart stundande match, FA-cupfinal, Chelsea - Arsenal. Hur kan jag vara så orolig och enormt nervös för att några överbetalda svettiga män ska jag en rund skinnbit som antagligen är tillverkad i en smutsig fabrik i Indien eller alternativt Pakistan av barnarbetare under förhållanden som knappt kan jämföras med gulaglägren.
- Det blir sextio kronor, dårå, tack. Jag vaknade ur dagdrömmarna när den kvinnliga expediten utropade priset likt en aktionsförrättare på Bukowskis. Och det var inte vilken kvinna som helst, det var en kvinna med mustasch där säkerligen lika många sjukdomar fanns representerade likt nationaliteter i New-Yorks förorter.
- Sextio spänn för lite bira, aja, en dosa rapé lös också. Svarade jag ängsligt, uppriktigt sagt ska jag låta mig lemlästas av dessa borgarsummor för lite lördagsgodis? Jag gav expediten en hundring efter att hon sagt nittiofem kronor, dårå, tack. Gud, jag verkligen avskyr när denna mustaschprydda kvinna säger "dårå". Ingen akademisk bildad kvinna det där inte, det må jag säga.
Jag tryckte på playknappen på mp3-spelaren som låg i höger jackficka medan jag tog stegen ut från macken och gick mot trappuppgången. Tonerna av Joy Division började ljuda i mina öron, musiken var ej för idag. Jag hade ingen större lust att lyssna på naziromantisk självmordsmusik och jag tryckte på till höger om play som bytte spår från åtta till nio. Låten som nästan kan beskrivas som öronorgasm för en fotbollsinbiten människa som jag när jag hör den, The Clash och låten Hateful, en låt som får mig att bli nostalgisk över något jag aldrig var med om, 70-talets England och en alldeles för mig underbar fotbollskultur som sedan svartmålades av 80-talets huliganer och ligister. Mina steg tog mig bara allt närmare porten till mitt trapphus. Porten såg som tagen ur en Latin Kings singel om förorten och haschluktande tonåringar på mopeder som tar sig igenom en vardag av kriminalitet och kebabos. Men mina steg var verkligen morgontrötta och det enda som saknades var morgonstånd och en bakfylla med huvudvärk och en stor rund spya som log upp på en från toalettstolens vattenfyllda botten. När jag vred om nyckeln i låset byttes det låt på mp3-spelaren och en ny klassiker började spelas, ännu en gång var det London och 70-tal, denna gång The Clashs mästerverk "Straight to hell". Låten har lite 60-talets London i sig och utan någon större vetskap om musikens historia mer än att jag vet vad Ska är så vet jag att detta verk är starkt influerat av det, svart musik i något som senare skulle förknippas med huliganer och så kallade boneheads, usch. Jag ställer sexpacket i kylen och trycker av mp3-spelaren och tar snabbt av mig jackan, utan att tänka på det kastar jag den över axeln mot köksbordet där ett glas med avslagen päronsoda står. Nu får jag lägga mig som en hemmafruga direkt tagen från en roman av Vilhelm Moberg och torka upp päronsodan, jag vänder mig om och tittar även då jag vet att ingen iaktar mig och slickar faktiskt lite på den utspillda vätskan. Jag har ju faktiskt tvättat golvet i veckan och så farligt kan det inte vara med en liten attack av damm och något förkylningsbakterie. Som taget från e artikel ur Illustrerad Vetenskap inbillar jag faktiskt mig själv om att man tar en lite dos av en sjukdom kan det göra att man blir immun, hur det kan ske. Det vet jag faktiskt inte.
Efter att ha torkat upp päronsodan så tar jag med mig morgontidningen ut i vardagsrummet och kastar mig i min alldeles egna nyinköpta svenska IKEA-soffan, IKEA nästan mer svenskt än Leksandsknäcke och köttbullar. I samma ögonblick som jag landar med ett litet knak i soffan så ringer telefonen. Som tur är ligger telefonen på soffbordet i räckvidd från min slöa, dock bekväma , position och jag sträcker mina långa armar mot den bärbara samsungtelefonen. Det är Emil som ringer, "Vad göru?", inget svarar jag och han säger att han kommer över och tittar på matchen, om sanningen ska fram vet jag att han inte är ett uns intresserad av matchen och har förmodligen inte förstått hur mycket den betyder för mig.
Nu börjar det som alltid börjar före en viktig match. Alla förfärliga matcher jag sett de blåklädda spela passerar i revy och mina tankar för mig till appokalypser, Dantes skärseldar, förlusten mot Liverpool '99, allt förutom förintelsen (den kommer jag undan, av etniska skäl tror jag). Efter en matchvinst är allt tvärtom, då är jag tammefan inte rädd för djävulen i egen högsta person. Inte när fotbollskonsten utspelas framför ögonen finner jag för den sakens skull inget lugn heller, ingen ro. Här ser vi vad den fotbollsfanatiska minoritetsgruppen som jag tillhör utsetts för, även då det är av egen vilja. Jag vet inte, det kanske är någon sorts psykologisk sado-machosism. Den enda gång jag känner lite lugn och ro är när det är sommaruppehåll. Jag har fått frågan av mina vänner om jag skulle kunna byta bort en ligaseger mot hur mycket pengar jag ens kunde önska mig. Nej, är alltid svaret, jag skulle kunna byta bort min familj mot en ligaseger dock, eller varför inte majoriteten av mina vänner. Men det säger jag såklart inte. De skulle antagligen ta väldigt illa upp eller börja skratta hånfullt som några Tengilgestalter.
Tio minuter till avspark och det ringer på dörren. Jag år och öppnar och hälsar på Emil som bör på en back öl, "Tjenna, det blir kröka ikväll va?". Jo, tack. Jag går mot kylen och tar ut en öl, teven skrålar på högsta volym och jag börjar småprata lite med Emil, jag lyssnar knappt på vad han har och säga, han pratar om någon han slagit på käften utanför Barbros kvällen innan och att polisen tagit med honom till fyllecellen. Detaljerna om vad folk sagt och gjort om vilka smällar han utdelat rörde mig inte ryggen faktiskt. Av min blotta förskräckelse hörde jag något som inte fick höras från teven i vardagsrummet intill. Jag hör Glen Hyséns djävulska göteborgsstämma ljuda och jag förstår direkt. Han ska vara kommentator till matchen. Likt en Nostradamusprofetia hör jag i mitt huvud "Glen Hysén, mannen från land i nord i västlig stad där alla har samma förnamn och muntert humör skall utdöma en förbannelse över blåklädd engelsk sportklubb och allt dem gjort eller håller på att utföra skall tas ifrån dem".
Nu fotbollstransen släppt som om jag talat i tunga på en frikyrklig församlingsgudstjänst. Efter endast tio minuter. Två mål mot noll. Underbara älskade Andrej Schevchenko har gjort båda målen. Vida andra målet ser man hur Chelseapubliken på Wembley bakom Jens Lehmans mål genomgår en kollektiv metamorfos till 20 000 vettvillingar utan vetskap om tid och rum eller fysikens lagar. Glen Hysén säger försynt men kaxigt "ännu är det inte över", pyttsan.

Fotnot: Den enda novell jag egentligen försökt gå in för. Blir nog aldrig någon mer.

Klassiker

Vad är det som ger folk rätten till att utse klassiker? Och vad är då en klassiker inom t.ex. musik, litteratur och film?

Enligt mina stundtals bisarra och sublima tankegångar ska jag nu försöka redogöra vad jag tycker är grundkriterierna för en klassiker inom film och musik då mina kunskaper inom litteratur inte är dem största även då jag inte är något så när fullbordat påläst inom musik eller film heller för att klargöra det.

För mig är en klassiker något stilbrytande som alltid lever kvar, inte ett kritikerrosat verk som en krönikör gärna vill se som en klassiker, det är inte mediumet som gör klassikern, det är folket och epoken. Och på tal om epoken ska verket kunna leva kvar epok efter epok och inte bli ett obsolet pretto objekt för dem mest belevade inom konstarten. Det ska vara ett verk som det inte finns något direkt dåligt eller några nedvärderade aspekter i. Det ska inte vara en skiva t.ex. där 4 spår är dåliga, ingen vanligt bra album. Och inom film ska alla scener vara perfekt, ljusuppsättningen, replikerna, stämningen och det ska tammefan inte bli kult, kult är till för opålästa snorvalpar och det är oftast filmer som är riktiga "epokfilmer". Vem minns inte Richard Kelly`s »Donnie Darko« eller Russ Meyer`s »Faster, Pussycat! Kill! Kill!«. Nu kanske inte allmänheten inte sett dessa verk, men det är så kult som det kan bli. Vi i Sverige kanske är mer vana med att kult är något i likhet med »Nattbuss 807« eller någon sunkig Paulo Roberto film med väldigt pinsamma och lättpåkomna repliker. Men det lämnar vi därhän, och tillbaka till frågan -vad är en klassiker?- Jo, gottfolk. Det är vad ni gör dem till, det finns inga självutnämnda klassiker, det är vad ni berättar för era barn och det som står på bästa plats i skivsamlingen eller i DVD-skåpet. Ta inte skit av aftonbladet eller likaväl om det är Rolling stone magazine som listar. För ni kommer alltid se samma jävla album, samma jävla filmer. Men finns det självutnämnda klassiker? Bob Dylans »The Freewheelin' Bob Dylan« och Michael Curtiz mästerverk »Casablanca« om du frågar mig, du kanske diggar Van Morrison eller något så ointellektuellt som ABBA. Men saken är den vad vill ni att det ska innehålla?