Gammal skräpig novell.

Magsjuk lär man bli om man äter sådana där äckliga korvar på Shell. Dem ligger på ett par valsar och steks röda som svennar på Mallorcasemester i en fond av gonorré och Creutz-Feldts Jacob och en miljard mikrooganismer och så kastar acnepraktikanten upp dem på en pappform med någon jävla räksallad som ser ut som lite friserat slaktavfall eller torkad smegma. Och så heter korvarna Driversdog och cheesedog tror jag. Drivers... vad ska man söka sig till då med tankarna. Skuffen på en Scania FL10:a? Bland porrblaskor och gamla hudavlagringar samt en insmugglad hundvalp? Och cheesedog? Osthund Ostkorv. Nej fy fan, jävla äckel. Och så går man in på Shell för att köpa folköl innan matchen och där står halva byggsektion Sörmland och kalasar på skiten som mustaschtanten tillrett. Härlig lunch, länge leve magsjukan. Ett fyrfaldigt leve.
Egentligen, vilka äter här lunch anno 2007? Och dessutom på en lördag. Även då inte jag egentligen ska ta mig privilegiet att uttala mig. Här är jag klockan tolv och köper folköl. Det är bara alkoholister och fotbollssupportrar som kan knipsa en folk-johan klockan 13:00. Jag tillhör dock den sista nämnda sammhällsgenren. Det slog mig att det rör mig faktiskt inte ryggen just nu. Jag så enormt förväntansfull inför den snart stundande match, FA-cupfinal, Chelsea - Arsenal. Hur kan jag vara så orolig och enormt nervös för att några överbetalda svettiga män ska jag en rund skinnbit som antagligen är tillverkad i en smutsig fabrik i Indien eller alternativt Pakistan av barnarbetare under förhållanden som knappt kan jämföras med gulaglägren.
- Det blir sextio kronor, dårå, tack. Jag vaknade ur dagdrömmarna när den kvinnliga expediten utropade priset likt en aktionsförrättare på Bukowskis. Och det var inte vilken kvinna som helst, det var en kvinna med mustasch där säkerligen lika många sjukdomar fanns representerade likt nationaliteter i New-Yorks förorter.
- Sextio spänn för lite bira, aja, en dosa rapé lös också. Svarade jag ängsligt, uppriktigt sagt ska jag låta mig lemlästas av dessa borgarsummor för lite lördagsgodis? Jag gav expediten en hundring efter att hon sagt nittiofem kronor, dårå, tack. Gud, jag verkligen avskyr när denna mustaschprydda kvinna säger "dårå". Ingen akademisk bildad kvinna det där inte, det må jag säga.
Jag tryckte på playknappen på mp3-spelaren som låg i höger jackficka medan jag tog stegen ut från macken och gick mot trappuppgången. Tonerna av Joy Division började ljuda i mina öron, musiken var ej för idag. Jag hade ingen större lust att lyssna på naziromantisk självmordsmusik och jag tryckte på till höger om play som bytte spår från åtta till nio. Låten som nästan kan beskrivas som öronorgasm för en fotbollsinbiten människa som jag när jag hör den, The Clash och låten Hateful, en låt som får mig att bli nostalgisk över något jag aldrig var med om, 70-talets England och en alldeles för mig underbar fotbollskultur som sedan svartmålades av 80-talets huliganer och ligister. Mina steg tog mig bara allt närmare porten till mitt trapphus. Porten såg som tagen ur en Latin Kings singel om förorten och haschluktande tonåringar på mopeder som tar sig igenom en vardag av kriminalitet och kebabos. Men mina steg var verkligen morgontrötta och det enda som saknades var morgonstånd och en bakfylla med huvudvärk och en stor rund spya som log upp på en från toalettstolens vattenfyllda botten. När jag vred om nyckeln i låset byttes det låt på mp3-spelaren och en ny klassiker började spelas, ännu en gång var det London och 70-tal, denna gång The Clashs mästerverk "Straight to hell". Låten har lite 60-talets London i sig och utan någon större vetskap om musikens historia mer än att jag vet vad Ska är så vet jag att detta verk är starkt influerat av det, svart musik i något som senare skulle förknippas med huliganer och så kallade boneheads, usch. Jag ställer sexpacket i kylen och trycker av mp3-spelaren och tar snabbt av mig jackan, utan att tänka på det kastar jag den över axeln mot köksbordet där ett glas med avslagen päronsoda står. Nu får jag lägga mig som en hemmafruga direkt tagen från en roman av Vilhelm Moberg och torka upp päronsodan, jag vänder mig om och tittar även då jag vet att ingen iaktar mig och slickar faktiskt lite på den utspillda vätskan. Jag har ju faktiskt tvättat golvet i veckan och så farligt kan det inte vara med en liten attack av damm och något förkylningsbakterie. Som taget från e artikel ur Illustrerad Vetenskap inbillar jag faktiskt mig själv om att man tar en lite dos av en sjukdom kan det göra att man blir immun, hur det kan ske. Det vet jag faktiskt inte.
Efter att ha torkat upp päronsodan så tar jag med mig morgontidningen ut i vardagsrummet och kastar mig i min alldeles egna nyinköpta svenska IKEA-soffan, IKEA nästan mer svenskt än Leksandsknäcke och köttbullar. I samma ögonblick som jag landar med ett litet knak i soffan så ringer telefonen. Som tur är ligger telefonen på soffbordet i räckvidd från min slöa, dock bekväma , position och jag sträcker mina långa armar mot den bärbara samsungtelefonen. Det är Emil som ringer, "Vad göru?", inget svarar jag och han säger att han kommer över och tittar på matchen, om sanningen ska fram vet jag att han inte är ett uns intresserad av matchen och har förmodligen inte förstått hur mycket den betyder för mig.
Nu börjar det som alltid börjar före en viktig match. Alla förfärliga matcher jag sett de blåklädda spela passerar i revy och mina tankar för mig till appokalypser, Dantes skärseldar, förlusten mot Liverpool '99, allt förutom förintelsen (den kommer jag undan, av etniska skäl tror jag). Efter en matchvinst är allt tvärtom, då är jag tammefan inte rädd för djävulen i egen högsta person. Inte när fotbollskonsten utspelas framför ögonen finner jag för den sakens skull inget lugn heller, ingen ro. Här ser vi vad den fotbollsfanatiska minoritetsgruppen som jag tillhör utsetts för, även då det är av egen vilja. Jag vet inte, det kanske är någon sorts psykologisk sado-machosism. Den enda gång jag känner lite lugn och ro är när det är sommaruppehåll. Jag har fått frågan av mina vänner om jag skulle kunna byta bort en ligaseger mot hur mycket pengar jag ens kunde önska mig. Nej, är alltid svaret, jag skulle kunna byta bort min familj mot en ligaseger dock, eller varför inte majoriteten av mina vänner. Men det säger jag såklart inte. De skulle antagligen ta väldigt illa upp eller börja skratta hånfullt som några Tengilgestalter.
Tio minuter till avspark och det ringer på dörren. Jag år och öppnar och hälsar på Emil som bör på en back öl, "Tjenna, det blir kröka ikväll va?". Jo, tack. Jag går mot kylen och tar ut en öl, teven skrålar på högsta volym och jag börjar småprata lite med Emil, jag lyssnar knappt på vad han har och säga, han pratar om någon han slagit på käften utanför Barbros kvällen innan och att polisen tagit med honom till fyllecellen. Detaljerna om vad folk sagt och gjort om vilka smällar han utdelat rörde mig inte ryggen faktiskt. Av min blotta förskräckelse hörde jag något som inte fick höras från teven i vardagsrummet intill. Jag hör Glen Hyséns djävulska göteborgsstämma ljuda och jag förstår direkt. Han ska vara kommentator till matchen. Likt en Nostradamusprofetia hör jag i mitt huvud "Glen Hysén, mannen från land i nord i västlig stad där alla har samma förnamn och muntert humör skall utdöma en förbannelse över blåklädd engelsk sportklubb och allt dem gjort eller håller på att utföra skall tas ifrån dem".
Nu fotbollstransen släppt som om jag talat i tunga på en frikyrklig församlingsgudstjänst. Efter endast tio minuter. Två mål mot noll. Underbara älskade Andrej Schevchenko har gjort båda målen. Vida andra målet ser man hur Chelseapubliken på Wembley bakom Jens Lehmans mål genomgår en kollektiv metamorfos till 20 000 vettvillingar utan vetskap om tid och rum eller fysikens lagar. Glen Hysén säger försynt men kaxigt "ännu är det inte över", pyttsan.

Fotnot: Den enda novell jag egentligen försökt gå in för. Blir nog aldrig någon mer.