Gängfilmer

Det brukar varje år komma ut någon eller några gängfilmer. Allt som oftast är det ren smörja och ett rent försök att komma åt ungdomars deg. Filmerna har oftast sensmoralen "crime-don't-pay". Men i nio av tio fall så avskräcker det lika mycket från våld som Nalle Puh i Sjumilaskogen. Istället för bra skådespeleri satsas det på att göra filmen till ett onlinermaraton som ingen cineast orkar sig igenom utan att må dåligt. Det finns ett fåtal filmer som verkligen lyckas med att bygga filmen på tuffa onliners. Då tänker jag såklart osökt på »Storstadshamn« med en ung, ofattbart cool Marlon Brando som tar oss med på ett riktigt onlinerknull. Nuförtiden blir man delaktig allt som oftast i en äcklig onlinervåldtäckt och du vill bara springa och gömma dig så krypande pinsamt det är. Istället för att avskräcka från våldet och gatan så vill var och varannan snorunge fixa en Glock och knäppa grannen och ta hans pengar igenom en drive-by i villaimperiumets stillsamhet. På senare år efter det tidiga 90-talets amerikanska ghettofilmer har det satsats på Huliganfilmer där den brittiska Casualkulturen ska skildras. I »Greenstreet Hooligans« får man se Elijah Wood(!) som lär sig att stå upp för sig själv och sina polare (ja, det går ut på det. Coolt va?) när dem ska slåss mot rivalerna som håller på andra klubbar runt om i landet. Och är det här avskräckande? Igenom den filmen och »Football factory« har istället en förkärlek för huliganism blossat upp. Men avskräcker någon gängfilm egentligen gemene man från våld, droger och kriminalitet? Inte direkt, men när filmerna är bra lämnar dem en funderande och inte sökande. Men varför ska man titta på meningen men filmerna? Varför inte döma filmerna efter upplevelsen som alla andra filmer? Fine. Att sitta och titta på "huliganfilmerna" tar mig egentligen ingenstans, man lämnas på samma ställe som man startade och egentligen händer ingenting. Man tar sig från punkt 0 till punkt 0,01 på en tusengradig skala. Det hakar upp sig på rivaliteten och inte på meningen med rivaliteten? Inte "Är det värt det"? Istället grundas allt i något slags intresse för våldet och inte i funktionen. Men det måste väl finnas bra gängfilmer? Jo, visst finns det det.

Gängfilmer kan vara riktigt jävla bra, det är sant. Oftast är det filmer man inte tittar på som gängfilmer. Eller som hellre tittar på konsekvenserna av våldet. Stanley Kubrick gör det i »A Clockwork Orange«, där man inte förstår varför han gör det. Att meningslöst våld får konsekvenser. Att allt skit du gjort kommer tillbaka på dig. Filmer som »Menace II Society« tar dig med på samma transportsträcka men kommer inte upp på Stanley Kubricks nivå i bildspråk och manus. Francis Ford Coppola skildrar våldet i en Amerikansk stad på 50-talet mellan dem rika ungdomarna och förorters fattiga ungdomar i »The Outsiders«. Där lämnas du berörd av att dem fattiga ungdomarna inte har något annat att välja på, dels av grupptryck och även av att satt sig själva ofrivilligt i skiten. I »Blood in Blood Out« skildras tre bröders öde och där dem alla på något sätt är länkade till kriminaliteten. Dem kan inte springa i från den, den finns alltid där bland dem. Men på vilken sida ska dem stå av den?


Så om jag skulle ge min syn på när en gängfilm är bra behöver det inte bli en lång förklaring. Gängfilmer behöver bara göra dig en sak. Ställa dig frågor som du får ha ditt eget svar på. Du behöver inte lämnas illa berörd. Den kan lika gärna lämna dig glad (skadeglädje är den bästa glädjen, inte sant?). Dem bästa gängfilmerna är inte alltid renodlade gängfilmer utan tittar även in i andra sociala frågor och dilemman.

Kuriosa: »The Outsiders« var Matt Dillons genombrott. Det finns en parodi på »Menace II Society« och »Boyz n the Hood« som heter »Ghetto Blaster«. Att Tupac Shakur egentligen skulle spela en roll i »Menace II Society« men hamnade i handgemäng med regisören.